Inget blev som jag ville att de skulle bli.
Jag kan inte svara på några frågor
och de är ju ett tecken på att jag inte alls vet över huvud taget hur jag känner!
Att jag kunde låta de bli såhär utan att tänka igenom de helt...
Jag tänkte så mycket att jag inte orkade tänka mer och bara gjorde
något som kanske inte skulle ha gjort.
Jag kände press, tveksamhet, osäkerhet...
Glad och trygg kände jag mig men ibland verkar de inte vara allt.

Vet hur mycket du tycker om mig,
de berättade du varje dag för mig, om hur fin du tycker att jag är!
Tror jag pressade mig själv alldelles för mycket.

Du är min bästa vän och de kommer du alltid vara oavsett vad!!!
Du har alltid ställt upp för mig och fått mig le.
Du är helt enkelt en underbar person...

Jag vill ju bara känna att allt är ok och vara kär.
Men jag har ju inte släppt allt och det kommer ta tid,
de märker jag nu.



---
Ditt samtal fick mig och vakna till.
Du säger att jag inte är lik mig själv längre.
Du känner mig och vet hur jag tänker,
du fick mig att försöka öppna ögonen.
Tror jag har gjort de nu...

Men jag tänker alltså finns jag