Min relationstatus har gått från: tillsammans till singel, singel tillsammans,
 singel till tillsammans, från tillsammans till singel. Tre gånger på under nio månader.
Första förhållandet varade i nästan 6 år. Andra förhållandet i 2-3 dagar.
Tredje förhållandet 1½ månad. Man kan ju undra hur det blev såhär.

När man inte har funnit sig själv är man osäker.
Jag pratar alltså för mina egna tankar och ingen annans.
 Så, man är ledsen, man känner sig övergiven, man försöker så fruktansvärt mycket
 att tränga bort klumpen i magen. Klumpen i magen är som en rädsla,
 rädd för att göra allt ensam som man aldrig tidigare har gjort.
 Man känner ångest, ångest som säger gjorde jag fel?.
Man känner sig otrygghet, när man flyttar runt och vet inte vilket som är ens hem.
Saknaden efter något man hade,
 saknaden efter något man vill ha och känna.

 Man känner sig förvirrad över sina egna känslor
 och kan väldigt enkelt kan leda till att man inbillar sig saker.
 För man vill så gärna att allt ska vara så fantastiskt. Man känner hat,
 hat över sig själv varför man inte gjorde saker på annat sätt innan det var försent.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst hur jag har känt eller känner,
men försöker göra det så enkelt som möjligt. Så enkelt som möjligt för mig själv egentligen.

Har bott i min etta nu i några månader, tror ni jag har känt mig bättre?
Svaret är mestadels nej.
Men jag kan också vara ärlig och säg att jag har lärt mig ganska mycket
att försöka ta hand om mig själv.Har jag lärt mig att hantera ensamheten?
På en viss plan,
om vi säger att det finns 10 plan så ligger jag på 3 kanske.
Man har lätt och tycka synd om sig själv,
men jag har aldrig velat att folk ska tycka synd om mig.

Jag har bara velat ha förståelsen.
 Man söker automatiskt förståelse och bekräftelse från alla typer av människor.
Ibland önskar man även att man har det dära "poker fejset" i fickan
 som man bara kan klistra på. När folk frågar, när folk ser,
när folk vill att man ska berätta.
 Men det är inte alltid man vill säga något.
Ni vet när man träffat på någon i stan och personen säger: Hej! Hur är det?
Då svarar man oftast att allt är bra.
Men jag har lärt mig att säga: Jo det funkar, eller nej det är inte så bra,
 eller varför inte: det är skit!
Frågan är vilket som känns bäst?!

Vad är det man söker egentligen, vad vill man ha och vad vill man känna...
Jag söker efter spänning, jag vill kunna göra någon glad för då blir jag glad,
jag vill kunna vara vacker för någon och inte bara att
 jag är så himla söt som varannan kille säger.

Jag vill upptäcka nya saker, få se saker jag aldrig tidigare har sett.
Jag vill kunna ha planer!
Ni kanske tänker att jag verkligen är desperat efter ett förhållande!
Svaret är: Nej absolut inte!Bara för att man känner såhär behöver
 det inte betyda att man planerar värsta livet tilsammans
 med sin granne som man aldrig har gått på dejt med.

Om jag tänker tillbaka några månader så vet jag att jag har ändrats en hel del.
Jag är ganska försiktig med vilka jag litar på och inte.
Jag kan gå från jätte ledsen till super glad.
Jag kan pyssla om mig själv mer i hemmet. Jag är mer öppen och säger vad jag tycker.
Jag har fått mer självförtroende när det gäller mitt utseende.
Kan bjuda mer på mig själv och bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker.

Alltså jag skäms inte, jag är bara jag!

Skrev även ett liknande inlägg på min Facebook idag,
 där jag tackade mina närmsta vänner och familj som har ställt upp så mycket det går.
Vilket jag är väldigt tacksam över!
Jag har en del kvar i min depression att jobba med, det går upp och ner.
Men jag älskar att göra människor glada, och jag vill vara glad själv.

För jag älskar livet...